Stina Wollter

Att undervisa i teckning och måleri är verkligen ett äventyr. Eleven önskar ta sig till olika stationer och nivåer, både kända och okända för henne själv.

Pedagogen är liksom ledsagaren och medresenär samtidigt. Det är en fröjd att vara med då det erövras och föds fram. Då det funkar känner jag mej som värsta barnmorskan.

Jag gav min första kurs i kroki då jag var 26 år gammal och jag var nervös så jag skakade innan. Men då modellen stod på podiet och ateljén blev fylld av den där unika stämningen av gemensam möda, lust och längtan var det bara att köra.

Om jag inte hade haft så goda möten som konstskoleelev en gång i tiden hade jag kanske inte kunnat. Och det räcker ju inte med att bara kunna utan man måse förmå – vilja föra ut och öppna, lyfta växla!

Såna vägvisare har jag själv haft, bland lärare och så småninom kollegor. Och sälvklart påverkar den ständigt pågående konsthistorian.

Från Caravaggio till seriestriptecknaren Nina Hemmingson! Det finns puffar i sidan överallt. Just nu är jag extra kär i Paula Rego och Vuillard.

Johan Lagergård, Ulla Lindberg, Gisela Kuntz, Olle Bauman, Carl Nesjar, Håkan Carlsson, Lennart Rodhe, Christian och Susanne Simonsson, Jonas Jämtås, Margareta Gynning, Kenneth Gunnarsson och Marie Palmgren är såna som fått mig att se saker och fört mej framåt och vidare.

Utvecklingsarbetet pågår ständigt; jag kan få syn på ett träd, ett rum, en frukt, ett konstverk, en miljö osv, som inspirerar till nya infallsvinklar på undervisningen. Men främst är det mötena, samtalen, genomgångarna och själva arbetet i sig som ger energi och glädje. Konsten är en makalös plats att mötas på och i!