Jag ser mig själv som en sorteringsarbetare. Kanske var det därför jag en gång bestämde mig för att gå in i bildskapandet för att troligtvis aldrig lämna det. För att kunna sortera. För att reda ut, ordna och försöka förstå de bitar som kommer i min väg. Det sker och har skett mycket i världen, det sker mycket i våra liv. Det är det stora och det lilla, det allmängiltiga och det privata. Jag försöker berätta något. Ibland vet jag inte själv vad det är. Svaret finns bortom bilden. Jag har lärt mig, genom alla möten med de som sett min konst, att svaret är och blir olika genom att vi alla är olika, på olika platser i våra liv. Konsten föreställer kanske det vi behöver se att den föreställer. Jag står ensam i min ateljé och gör något som kan liknas vid inre resor och tvingar ut bilder på det platta underlaget; ut att möta världen. Då jag jobbar med radio, sitter jag ensam i en studio och världen kommer in till mig.

Det handlar om möten och sortering i båda fallen. Tillvaron är så sjukt komplex med miljoner infallsvinklar och aspekter. Vi måste hjälpas åt att förstå, att sortera. Då jag undervisar handlar det mycket om att bjuda in till äventyret, det sköna, reflekterande, iakttagande, kännande bild-äventyret. I dessa hetsiga tider erbjuder tecknandet och målandet en välgörande långsamhet. Du ser inget om du kutar förbi, liksom. Jag är född på 60-talet, jag fick ett språk genom att växa upp med mycket bilder, böcker, teater och ett jäkla pladder i en fransig familj. I min ateljé är det tyst. En oas. Där kan jag skapa. Men ensam vill jag inte vara. Jag sitter ihop med dig och dig.